Thursday, August 10, 2017

Valdemar Langlet.- Halvt och helt glömd hjälte från Budapest

Nina och Valdemar Langlet - de glömda hjältarna

Valdemar Langlet var journalist, lärare och författare. Han studerade humaniora vid Uppsala Universitet 1890-94 och bodde där på Sysslomansgatan 3. Vid 19 års ålder blev han ordförande i esperantoföreningen i Uppsala, den första i Sverige och den andra i världen. Han grundade tidskriften Lingvo Internacia och blev Svenska Esperantoförbundets ordförande vid grundandet 1906. Esperanto som skapades av den judiska läkaren Ludwik Zamenhof började spridas i Ryssland och i Polen. Språkets syfte var att det skulle fungera som andra språk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Som esperantokunnig och aktiv hade Langlet ett stor nätverk av likasinnade i Europa och utanför Europa. Det var faktiskt genom esperanto som Valdemar Langlet fick kontakt med sin blivande fru Nina. Ninas far var då en framstående rysk esperantist.


Skyddsdokumenten förfinades ständigt med flera stämplar och här med ett officiell blåvit snöre för att imponera på företrädare för den tyska ockupationsmakten.

Svenska ambassadens kulturattaché Valdemar Langlet utfärdade uppemot 20 000 skyddsbrev i Svenska Röda Korsets namn.  
Parallellt med detta så utfärdade den svenska legationen (Danielson, Anger, Wallenberg) utfärdade omkring 8 000 skyddspass.

År 1932 bosatte hans sig paret Langlet i Budapest. Valdemar för att arbeta som lektor i svenska vid universitetet. År 1938 började han vid sidan om lärararbetet tjänstgöra på deltid som oavlönad kulturattaché på svenska legationen i Budapest. I juni 1944 utsågs Langlet till delegat för Svenska Röda korset för att driva ett parallellt räddningsprojekt till det som legationen bedrev.


Efter att Tyskland ockuperat Ungern 1944 utsågs han till Röda korsets delegat i landet. Tillsammans med hustrun Nina Langlet räddade han tiotusentals flyktingar, varav många judar, undan deportation till nazisternas förintelseläger. Förutom att tillhandahålla mat och husrum utfärdade Langlet så kallade ”skyddsbrev” som skyddade innehavaren från att bli deporterad.

Efter att Sovjetunionen ockuperat Ungern i februari 1945 fortsatte paret att hjälpa krigsdrabbade med mat och förnödenheter. I maj 1945 återvände de till Sverige. De båda tilldelades 1965 utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” av Israel för deras insatser för de ungerska judarna.

När Valdemar Langlet arbetade i Budapest för Röda korset var troligen han som hittade på de svenska skyddsbreven som judiska familjer kunde sätta upp på sin dörr och som skyddade en del familjer riskerade att sändas till koncentrationsläger, åtminstone tillfälligt.

Vid denna tidpunkt skickades Raoul Wallenberg 
till Budapest. Vem vidareutvecklade idén med användning av skyddsbreven och skyddspassen för att skydda judarna från deportationerna till dödslägren vet jag inte säkert, kanske Lütz, kanske Wallenberg eller deras uppdragsgivare. Nog är det så att Langlets skyddsbrev och skyddspass var en föregångare till de schweiziska och svenska legationernas skyddspass. Åtråvärda pass som skulle kunna ge en del judiska familjer en fri lejd från Ungern istället för ett känt öde i ett dödsläger.

En intressant information kom på senare åren från en av fd. Valdemar Langlets student vid Budapestuniversitetet, den 21 åriga Gabriella, Irma Kassius (Cassius) som bor numera  vid Karlbergsvägen i Birkastan i Stockholm. Hon rekryterades till arbetet vid legationen för att hjälpa honom med skyddsbreven och passen. Hon involverades även i arbetet med Wallenberg.

Gabriella berättade i ett antal interviewer att hon minns hur från början Wallenberg förklarade vikten av att följa de stränga reglerna då man utfärdade de svenska skyddspassen. Reglerna skulle följas till punkt och pricka så att skyddspassens kraft och vederhäftighet inte skulle kunna ifrågasättas av de tyska ockupanterna. Hon fick stränga order från Wallenberg om att framhålla och förklara de här reglerna för de sökande. 
För att få ett skyddspass från den svenska legationen skulle man ha en familjeförbindelse eller en affärskontakt med Sverige samt att det skulle vara av stort svenskt intresse att personen ifråga fick komma med sin familj till Sverige.

Under tiden placerades judarna i gettot och tågen med 45 godsvagnar var rullade ständigt norrut mot döden i Auschwitz. 45 vagnar betydde ofta 4 500 människor och man skickade 4 tågsätt dagligen i riktning mot Polen.

Till sist gjorde den akuta situationen att Raoul Wallenberg plötsligt gav nya, mer liberala order angående skyddspassen. Nu gällde det att rädda de liv som kunde räddas. Han sa: ”Ta telefonkatalogen och ring. På Lidingö finns många hyggliga svenskar.” Raoul Wallenberg var själv uppvuxen på Lidingö. Gabriella satte sig och ringde.


Schweiz legation genom vicekonsuln Carl Lütz anses ha utfärdat sammanlagt 50 000 skyddsdokument .

Nina och Valdemar Langlets arkiv finns i Kungliga biblioteket i Stockholm. Där finns även en del förfalskade skyddspass och andra dokument.

Från Ungern deporterades år 1941 över statslösa eller utan ungerskt 16 000 judar till de tyska koncentrationsläger. Fortsatt deportering stoppades dock av regeringen och riksföreståndaren Miklós Horthy. När Horthy beslöt den 15 oktober att lämna axelmakterna tar, med tysk hjälp, Ferenc Szálasi makten.
När sedan Tyskland ockuperade Ungern i mars 1944, hade därför Ungern den största kvarvarande judiska befolkningen i det tyskkontrollerade Europa. En SS-styrka under ledning av Adolf Eichmann och med en stab på 200 man påbörjade sin i Wannsee fastställd verksamhet. En annan tysk som skulle styra Förintelsen av ungerska judar var dr.  Edmund Veesenmayer en tysk sändebud till Ungern med oinskränkta befogenheter. Terrorn riktades mot judar, romer och politiskt oliktänkande. Precis som i andra europeiska länder skulle judar från landsorten och mindre städer samla i getton. Det var de ungerska gendarmerna som skötte uppgiften. Därefter skulle tågtransporter starta. Tågtransporter norrut, till Auschwitz.
Under perioden maj-juli deporterades över 430 000 människor, varefter följde en dämpning efter ingripande av Miklós Horthy. Från mitten av oktober 1944 intensifierades terrorn igen, nu också genom aktioner av ungerska pilkorsare sedan en nazistisk regering tagit makten i landet. Terrorn pågick fram till Röda arméns intåg i Budapest i januari 1945 och det fanns planer att mörda de återstående judarna i Budapest getto precis innan de ryska styrkorna skulle inta staden.

Alla visste, inklusive tyskarna att skyddspassen var en bluff men lät de vara till vissa gränser. Under tiden då skyddspassen utfärdades deporterades nära halvmiljon judar till dödslägren i norr. Antalet utfärdade skyddsbrev och skyddspass av den svenska legationen (Röda Korset + Anger, Danielsson, Wallenberg) var kanske 25 000 -30 000. Jag skulle tro att bara en bråkdel av innehavarna räddades. Ingrid Carlberg och andra forskare har kanske det rätta svaret. Kanske ligger svaret glömt och begravt i UDs arkiv, precis som paret Langlet.

Wednesday, August 9, 2017

Gamla idiotier om Korczak väcks upp igen - Del I

Dokument från det militära, den övre ifylld av Korczak visar att han använde årtalet 1878 som födelseår. Först under 1940  talet skriver han om möjligheten till ett annat datum.


I Polen har man fortsättningsvis STORA PROBLEM med Henryk Goldszmit - Janusz Korczak. Troligen därför att i Polen finns det, sedan decennier, en trend att katalogisera folk i särskilda fack.

Tidigare problem handlade om att Korczak var Jude. Man försökte klämma in överallt att hans mammas bar på polskt klingade namn som ogift, nämligen Cecylia Gębicka. Med det skulle Korczak bli mindre judisk. Faders namn Józef hjälper också en hel del, dock inte hans efternamn. Farfars förnamn och Korczaks egna beskrivningar om farfar Hersz förstör det hela lite.



Hanryk Goldszmit (Hersz Goldszmit) var under 30-talet även känd under pseudonymen Gamle doktorn - Stary Doktor.

Det största trycket var dock att sprida legenden om att Janusz Korczak (en förmodad kristen polack) har mött döden tillsammans med judiska barnen som han ville inte lämna åt sitt öde.

Legenden har byggts upp successivt av många. Sista, kanske mest idiotiska tilläget kommer från den svenska författarinnan Elisabeth Åsbrink. Där klämmer hon in att Korczak gick sjungande in i gaskammaren. Innan det så omvandlar Åsbrink Korczaks judiska föräldrar till polska nationalister. Alla de som byggde Korczaklegenden tidigare har lagt till bl.a. en parad av barnen till platsen där godsvagnar skulle föra de till Treblinka. Barnen gick (i protest) i organiserade kolonner, bar på en flagga och sjöng. Därefter kopplar man in i legenden även SS-officerare som ställer sig i givakt och saluterar medan de inte invigda SS-officerare frågar Vem är den här mannen? En av de som läste Korczaks böcker i sin barndom vill ge honom en fri lejd, etc, etc.

Janusz Korczak var född 22 juli 1878 i Warszawa, Polen, mördad den 5 augusti 1942 i Treblinka eller på väg dit. Kom ihåg det!

22 juli 1878 i Warszawa - Korczaks födelsedatum men i Polen är ett stort problem som diskuteras ivrigt år efter år då Korczak skrev ibland även ett årtal till inom parantes bredvid det officiella, 1978 (1979)
Många i den generationen har ofta lite annorlunda datum än det verkliga. Det berodde bl.a. att många föddes hemma och därefter slarvades det i en anmälan till myndigheter som skulle ta hand om det. För ett för sent inlämnad anmälan riskerade man böter. Därför valde många att registrera med ett osann födelsedatum, många ett år senare. Fast om så kan det inte vara fallet med Korczak då han anger, ett senare datum, inte ett tidigare. Korczaks födelseattesten är försvunnen.

Men i de militära akta i den Polska Armén, (Korczak hade kapten och därefter en major grad) står det dock bara 1978. I det övre bilden är kortet ifylld av Korczak och i den nedre mha skrivmaskin.

Först under gettotiden börjar det andra datumet, 1879 att spöka. Först i ett formulär för läkare som han fyllde på polska och därefter i hans Dagbok som han skrev under 1942.


Först under gettotiden börjar det andra datumet, 1879 att spöka. Först i ett formulär för läkare som han fyllde på polska och därefter i hans Dagbok som han skrev under 1942.

Under sin livstid även känd under pseudonymen Stary Doktor (Gamle doktorn). Gamle Doktorn kom till i samband med Korczaks verksamhet i Polsk Radio. De flesta tolkar det som ett villkor för att Korczak skulle få vara med.

Idiotier, nya, om Korczaks dödsdatum väcks således till liv igen. Jag har talat med 3 (tre ögonvittnen) om datumet, 5 augusti och om dagen var kall eller varm för att fastställa om det var den 5 eller 6 augusti. Alla vittnen sa att det var en mycket solig och varm dag. Mina föräldrar var 100% säkra att det var den 5 augusti då det varockså min mammas födelsedag. Marek Rudnicki som följde de deporterade från Sliskagatan till Umschlagplatz berättade för mig att det var  inte bara varm men hett och Som Sierot-gruppen p.g.a. värmen och Korczaks dåliga hälsan fick stanna ett otal gånger i skuggan innan de nådde målet.

Numera i Polen, har journalister gått i Elizabeth Åsbrinks spår och skriver sk goja, bl.a. om att en del vittnen har sagt att det var det 5 och en del den 6 augusti 1942 när Korczak mördades.
Det är rätt att spekulera man numera är man tämligen säker att det var den 5 augusti. Därefter skriver journalisterna vidare, kanske för att fylla textmassan, att en del vittnen sa att det var en kall dag. Vidare, spekulerar de på samma sätt över Korczaks dödsdatum. Där är jag säker att det finns bara ett, den 5 augusti 1942. Platsen är dock okänd, det kan vara golvet i den hetta godsvagnen eller gaskammaren. Den 6 augusti kom nästa transport med över 6000 offer från Warszawas getto och då var Korczak, Stefa och barnen döda!
I dödslägret Treblinka var medellivslängden ca 2 timmar efter det att man klivit av tåget på perrongen.
Trablinka var dödsläger, inte ett koncentrationsläger som även kunde inrymma offren i väntan på döden. 

I Treblinka så finns det totalt 17.000 stenar med namnen på de 217 städer varifrån judar fördes till dödslägret. 11 stenar har namn på de länder där offren togs. Det är bara på en av dem 
17.000 stenar kan man se ett namn: 
JANUSZ KORCZAK (HENRYK GOLDSZMIT) och barn.
Huset vid Sliskagatan 9 (bildens högra sida) och porten markerad med 9. Genom den porten lämnade Korczak och barnen från barnhemmet Dom Sierot sitt sista locum i Warszawa Gettot.  Foto taget efter Warszawa Upproret i augusti 1944.


Det här året så glömde, tack och lov, journalister att diskutera en annan viktig sak ur Korczaks liv. Nämligen om man svängde till vänster eller till höger när man lämnade hemmet genom Sliska(gatan) porten (sarkasm).

Gamla idiotier om Korczak väcks upp igen - Del II kommer handla om:
Korczak - 7 goda år och det polska skolsystemet
samt
Varför har Korczak inte släppt ut "sina barn" utanför gettot då döden kom allt närmare.

Monday, August 7, 2017

Propagandowy opis 5 sierpnia 1942 roku - ostatnich godzin Korczaka i 239 dzieci - O tym jak to zniekształca się rzeczywistość historyczną!

Gdy Niemcy zobaczyli Korczaka, pytali: Kim jest ten człowiek?, salutowali, a jeden to sobie przypomniał że czytał Bankructwo małego Dżeka i chciał Korczaka ocalić. Nawet Służba Porządkowa stanęła na baczność i salutowała.

Nieprawdziwa lecz wielokrotnie opisywana i przedstawiana w filmach jest scena pochodu pięknie ubranych, śpiewających dzieci z Domu Sierot Janusza Korczaka. Tyle razy kwestionowana przez prawdziwych świadków tego przemarszu na Umszlag.

Relacją, tą nieprawdziwą delektuje się niestety i Muzeum Polin, Polskie Radio i ŻIH. Dopiero w drugiej części swoich opisów jest serwowana prawda. Sprytnie!

Inni opisując deportację Korczaka i Domu Sierot rozważają od lat datę. Czy deportacja do Treblinki odbyła się 4, 5, 6 a nawet 12 sierpnia? Niby dyskusja mimo że jest na 100% potwierdzone że deportacja (= śmierć) była 5 sierpnia 1942 roku. Przy okazji opisują dalej szczególiki jak to 70 lat po wojnie Sąd Rejonowy Lublin-Zachód uznał Janusz Korczak za zmarłego dnia 7 sierpnia 1942 r. w obozie zagłady w Treblince. Oczywiście nie pomijając napisać że Sąd Rejonowy Lublin-Zachód uchylił dotychczas obowiązujące postanowienie z 1954 r., w którym Janusz Korczak został uznany za zmarłego z dniem 9 maja 1946 r (rok od zakończenia II wojny światowej).

Mimo że w postępowaniu sądowym (Sąd Rejonowy Lublin-Zachód) ustalono, że Janusz Korczak został wyprowadzony razem z dziećmi z Domu Sierot 5 lub 6 sierpnia 1942 r. i zapędzony do wagonów i wywieziony do hitlerowskiego obozu zagłady Treblinka, to sąd uznał, że najbardziej prawdopodobną datą śmierci Korczaka jest "dzień następny" – 7 sierpnia. Oczywiście wierutna bzdura, albowiem osoby przywożone do obozu były bezpośrednio kierowane do komór gazowych. Nie było możliwości, aby Korczak i dzieci mogli czekać 2 dni na śmierć. Logistyka zagłady w Treblince gdzie w tych dniach mordowano 6 000-10 000+ tysięcy osób na to nie pozwalała.

Ten Sąd Rejonowy Lublin-Zachód chyba w roku 2014 uwzględnił poprzednie obszerne badania dotyczące życia i śmierci Korczaka, dokumentowane po 1954 r., i orzekł iż śmierć Korczaka nastąpiła w innej chwili niż data określona w orzeczeniu sądu powiatowego z 1954 r. gdy to uznano go za zmarłego z dniem 9 maja 1946 co "zniekształca rzeczywistość historyczną".

Wiadomo że:
5 sierpnia 1942 przywieziono do Treblinki z Warszawy 6 623 osób.
6 sierpnia 1942 przywieziono do Treblinki z Warszawy 10 085 osób.
7 sierpnia 1942 przywieziono do Treblinki z Warszawy 10 672 osób.

Kolorowa i przekolorowana prawda o deportacji Korczaka i Domu Sierot dnia 5 sierpnia 1942 roku.

Nie było możliwości, aby Korczak i dzieci mogli czekać 2 dni na śmierć, czyli do 7 sierpnia. Logistyka zagłady w Treblince gdzie w tych dniach mordowano 6 000-10 000+ tysięcy osób na to nie pozwalała.

Inną relację przytacza moja mama, Lucyna Rozental, Marek Rudnicki i wielu innych naocznych (!) świadków. Mama opowiadała że to był dzień jej urodzin, 5 sierpnia, gdy widziała deportacje Domu Sierot - 5 sierpnia. Marek Rudnicki opowiadał mnie w Paryżu jak to Korczak był już tak wymęczony że tylko z powodu jego stanu stawali często i odpoczywali w cieniu jakiegoś domu. Marek Rudnicki również ocenił że Korczak prawdopodobnie umarł w wagonie w drodze do Treblinki.

Joanna Olczak-Ronikier, pisze w "Korczak. Próba biografii". "Naoczny świadek zapamiętał tę scenę inaczej: Korczak, bardzo już chory i wyczerpany, ledwie powłóczył nogami, dzieci, sparaliżowane przerażeniem, szły w całkowitej ciszy".

Ku tej samej wersji skłania się Jacek Leociak z Centrum Badań nad Zagładą Żydów PAN. "Uważam, że Janusz Korczak mógł nie dojechać żywy do Treblinki. Prawdopodobne, że - uwzględniając bardzo zły stan jego zdrowia - zmarł on z wycieńczenia podczas morderczej podróży”.

W kwietniu 1942 r. Korczak pisał do swojej wieloletniej współpracowniczki Natalii Zandowej list gdzie szczegółowo przedstawiał swój zły stan zdrowia: „przyjść nie mogę, bo jestem stary, zmęczony, słaby i chory. (...) bolała głowa, bolały plecy i nogi, i ręce, i kaszel męczył, (...) zmęczyłem się, ale w nocy nie wypocząłem. Wiecie, jak źle jest, kiedy coś boli, kiedy z trudem człowiek wstaje i chodzi – kiedy mu zimno i ma dreszcze, i kaszle”.

Doktor Mordechaj Leński, który badał Korczaka w getcie, wspominał: „Był wychudzony, policzki miał pokryte czerwonymi plamami, oczy płonęły. Mówił szeptem, oddychał z trudem. Prześwietlenie ujawniło wodę w klatce piersiowej. Dr Korczak nie przejął się tym. Zapytał, do jakiego miejsca dochodzi wysięk. Gdy się dowiedział, że woda nie doszła jeszcze do czwartego żebra, machnął ręką”.

W czerwcu 1942 r. Korczak poddał się operacji zaniedbanego wrzodu w okolicach łopatki. Stella Eliasbergowa wspominała, że miesiąc później Korczak był w bardzo złym stanie. „Osłabione serce, nogi i stopy miał tak spuchnięte, że musiał kłaść się na parę godzin do łóżka” - tłumaczyła.

Prof. Leociak ocenia, że zły stan zdrowia Korczaka mógł sprawić, że nie zniósł on trudów podróży. "Trzeba pamiętać, że była to wielogodzinna gehenna jazdy w wagonie zapełnionym do niemożliwości, gdzie przebywało nawet 150 osób. Podłoga była wysypana niegaszonym wapnem, na którą ludzie załatwiali swoje potrzeby fizjologiczne; wszystko się gotowało. W każdym wagonie, który dojeżdżał do Treblinki były trupy. Wielu ludzi próbowało się ratować, wyskakiwać z wagonów; część z nich zastrzelili strażnicy ukraińscy znajdujący się na dachach pociągów" - wyjaśnił.


Ciekawa terminologia, co roku od lat ta sama - zmarł i został odesłany: "81 lat temu zmarł Janusz Korczak - lekarz, pisarz, pedagog, opiekun. 5 lub 6 sierpnia 1942 r. wraz z podopiecznymi sierocińca, którym kierował, został odesłany na Umschlagplatz i zamordowany w ośrodku zagłady w Treblince".

Sunday, August 6, 2017

Aktualne - Dezinformacja Muzeum Polin na temat Janusza Korczaka i Domu Sierot

Aktualne - Dezinformacja Muzeum Polin

Widzę że Muzeum Polin powtarza w swoich opisach deportacji Domu Sierot Korczaka podwójną date "5 lub 6 sierpnia 1942 r", podczas kiedy wszyscy inni uznali dzien 5 sierpnia jako dzień deportacji. Ciekawe dlaczego?

5 sierpnia to był słoneczny, gorący dzień. Tak jak wszyscy to opisują. 6-tego sierpnia było pochmurno i chłodniej.

Ciekawe dlaczego taki upór w propagowaniu dwóch dat, jednej już tak dawno odrzuconej! Co do pogody to sam sprawdzałem i niemieckie i szwedzkie zapisy obserwacji w Warschau.

Dodam, (moja mama była polonistką) że dziś w starannej polszczyźnie za jedynie możliwą do zaakceptowania uważa się wymowę Pan doktor, a już na pewno pisać trzeba doktor. Jeżeli chodzi o Korczaka to Pan Doktor.

Nie, "Pan Doktór" lub "Stary Doktór", czyli wg. pisowni Muzeum Polin.

Muzeum Polin powinno się zwracać o pomoc do "Korczakianum" lub ZIHu w sprawach korczakowskich i robić to przed ustawicznym publikowaniem bzdur i nieścisłości. Niestety zwracają się dopiero wtedy gdy "osobnicy z zagranicy" wytykają im te błędy. Pomoc z wydziału polonistyki UW tez by się im przydała.

Korczak był wybitna osobowości
ą. Niestety i Muzeum Polin i ZIH naciskają by pamiętać ostatnia scenę z filmu Wajdy a nie Jego samego jako wielkiego pedagoga. Tyle zdążył w swym życiu!