Friday, April 19, 2013

70 Rocznica Powstania w Getcie Warszawskim - Dokument podrózy i stare zaproszenia na stole kuchennym w Sztokholmie




Dzisiaj 70 rocznica Powstania w Getcie Warszawskim.

Myślę o Powstańcach.

Myślę o 265 000 Żydów z Getta Warszawskiego, których 8 miesięcy wcześniej zamordowano w Treblince.

Myślę o 6 000 000 zamordowanych w czasie Zagłady.

Nie myślę o Żonkilowcach, to nie ich święto!

Moi Rodzice przyjechali do Szwecji z cienkim polskim Dokumentem Podróży, bez normalnego orzełka, bez obywatelstwa, bez możliwości powrotu, ale ze stylizowanymi literami PRL…

W bagażu mieli m.in. stare zaproszenie na XX Obchody Rocznicy Powstania w Getcie Warszawskim. 


Po Zagładzie, w 1945 roku (zdjęcie moich rodziców z maja 1945) wierzyli, że... aż do początku lat 60-tych…
Zresztą ja też!







Dworzec Gdanski i plonace getto 1943 r.  - Droga do obozów śmierci w latach 1942-1943 i droga emigracji resztek ocalałych z Zagłady w 1969 roku.

Thursday, April 18, 2013

Приговоренные к смерти вступают в бой: 70 лет восстанию в Варшавском гетто



Они не надеялись на победу. Они знали, что погибнут, вступив в бой с вооруженными до зубов эсэсовцами. Но не желали сдаваться без сопротивления.





Wednesday, April 17, 2013

Redan då - 20 års minne av uppropet i Warszawas Getto



Den polska militärkörens "Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg" finns på en LP skiva!

När 20 års minne av uppropet (1963) skulle hyllas i Polen har man bland annat organiserat en stor minneshögtid i Sala Kongresowa (Kongressalen) i Kulturpalatset i Warszawa. Inbjudningarna till högtiden var röda och hade på omslaget ett foto av Kampen (Rapoports) från gettomonumentet.
Min farbror, general Janusz Zarzycki som var då Warszawas borgmästare (innan dess vice försvarsminister) berättade en rolig episod i samband med förberedelserna till minneshögtiden. Ledare från den kända militärkören (Chór Ludowego Wojska Polskiego - LWP) sökt upp honom i ett som man sa, mycket viktigt ärende. Det handlade om att kören fann det plötsligt svårt att sjunga partisansången Zog Nit Keyn Mol (Säg aldrig att det är dina sista steg) av Hirsch Glick på jiddisch.

Janusz Zarzycki svarade vänligt men bestämt Förra månaden hade vi ett besök av den albanske (om jag minns rätt) försvarsministern. Ni sjöng ett flertal sånger på albanska. Nu kommer ni sjunga på jiddisch!, Lediga!, avslutade han samtalet med. En månad senare sjöng de:
Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg!
Numera finns den polska militärkörens "Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg" på en skiva!

När jag 40 år senare bestämde mig att ihågkomma Upproret i Warszawas Getto i Stockholm hade jag fria händer som producent att bestämma hur det skall ordnas. Lokalen blev Musikaliska Akademin. Tina Ahlin blev konferencier.
Bland artister valde jag Arja Saijonmaa att sjunga Glicks Partisansången och även här tyckte ja att det skulle ske på jiddisch. Naturligtvis så snart ringde Arja upp mig och sa vad hon kan sjunga vid konserten men att sjunga på jiddisch var uteslutet. Jag berättade för henne hela min farbrors story. Hon gick med på att sjunga på jiddisch. Nästa dag åkte jag till henne med texten och noterna och därefter skickade jag en överlevande från Förintelsen som hjälp och konsult i jiddisch. Jag har den unika sången på en CD skiva.

Tuesday, April 16, 2013

Miła 18 - Where are you today? Warsaw Ghetto Uprise forgotten place!


"It is a necessity… an imperative, due to the historical truth and the legacy that our generation will bequeath to those who will come after us, to speak not only of the loss… but also to reveal, in its fullest scope, the heroic struggle of the people, the community and the individual, during the days of massacre and at the very epicenters of destruction." 

wrote Yitzhak (Antek) Zuckerman, one of the leaders of the Warsaw Ghetto Uprising, in the early 1950s. Today his words remain a guiding principle as we mark the 70th anniversary of the uprising.

German aerial photograph of the autumn of 1943. The thin line in the north are is the ghetto wall. On the left side of the image (toward the center) - Umschlagplatz and railway sidings, where 265 000 Jews from the Warsaw ghetto were deported to the Treblinka death camp and murdered there. Banners, a dispute that continues with a question how they looked like, are marked on the building at 7th Muranowska street. To the left of this building - that does not exist today is the Muranowski Square.

It is in this area in the first days of the uprising in the most ferocious fighting took place. Arrow leading from Umschlagplatz runs at 16th Mila street. To the left of it there is house with number 18, where the bunker was located where the insurgents and leadership of ZOB fighters were hiding in the bunker below the house.

Now, at 18 Mila (Mila str. means Nice street) there is a small hill called colloquially Anielewicz mound. This mound is actually build from the ruins of the tomb and the place of death of over one hundred people!




The mound at the present intersection of Zamenhofa and Miła Streets is situated in the middle of the square over there. The memorial stone nearby states: On May 8, 1943 Mordechaj Anielewicz, commander-in-chief of the Warsaw Ghetto Uprising and the staff of the ŻOB resistance organization died here as soldiers die.

On the top of the mound a stone is located stating the following:
This mound in memory of the Warsaw Ghetto Uprising fighters was raised out of the ruins from Miła Street, one of the busiest streets in Jewish Warsaw before the War. In the bunker at 18 Miła Street the staff of the ŻOB resistance organization died. Among them was Mordechaj Anielewicz, the leader of the uprising, other fighters and civilians. On May 8, 1943, after a three week battle, surrounded by the Nazi troops, they died or committed suicide in order not to be killed by the enemy. There were several hundreds of bunkers in the ghetto. When found by the enemy, they turned into graves.


Miła street, means Nice str. Here from Zamenhof str heading East.
The same area during Warszawa Ghetto Uprising

German aerial photograph of the autumn of 1943. The thin line in the north are is the ghetto wall. On the left side of the image (toward the center) - Umschlagplatz and railway sidings, where 265 000 Jews from the Warsaw ghetto were deported to the Treblinka death camp and murdered there. Banners, a dispute that continues with a question how they looked like, are marked on the building at 7th Muranowska street. To the left of this building - that does not exist today is the Muranowski Square. Arrow leading from the Umschlagplatz points at 16th Mila street. To the left of it there is house with number 18, where the bunker was located where the insurgents and leadership of ZOB fighters were hiding in the bunker below the house. This is the place of their common grave.

German aerial photograph after 1944. Arrow leading from the Umschlagplatz points at 16th Mila street. To the left of it there is house with number 18, where the bunker was located where the insurgents and leadership of ZOB fighters were hiding in the bunker below the house. This is the place of their common grave.
Close up of the German aerial photograph shown above- The building in the left top corner was part of the Umschlagplatz. It exist today. My mother´s parents, Gabriel and Helena Rozental were taken to this point during Great Action in the Warsaw Ghetto in 1942 and transported to the death camp Treblinka. After WWII the building housed Warszawa University and my mother worked there..... 
Street map prior to 1939. The house of Mila 18 and Muranowska 39  is marked with a red rectangle. The area Umschalgsplatz (U) is in the left upper corner.
Mordechaj Anielewicz, commander-in-chief of the Warsaw Ghetto
Art by Justyna Bamba

The Last Letter from Mordechaj Anielewicz, Warsaw Ghetto Revolt Commander, dated April 23, 1943


The Last Letter from Mordechaj Anielewicz

Warsaw Ghetto Revolt Commander to his friend Y. Cukierman written on the fourth dad of the Uprising (April 23, 1943).
________________________________________
It is impossible to put into words what we have been through. One thing is clear, what happened exceeded our boldest dreams. The Germans ran twice from the ghetto. One of our companies held out for 40 minutes and another – for more than 6 hours. The mine set in the "brushmakers" area exploded. Several of our companies attacked the dispersing Germans. Our losses in manpower are minimal. That is also an achievement. Y. [Yechiel] fell. He fell a hero, at the machine-gun. I feel that great things are happening and what we dared do is of great, enormous importance....
Beginning from today we shall shift over to the partisan tactic. Three battle companies will move out tonight, with two tasks: reconnaissance and obtaining arms. Do you remember, short-range weapons are of no use to us. We use such weapons only rarely. What we need urgently: grenades, rifles, machine-guns and explosives.
It is impossible to describe the conditions under which the Jews of the ghetto are now living. Only a few will be able to hold out. The remainder will die sooner or later. Their fate is decided. In almost all the hiding places in which thousands are concealing themselves it is not possible to light a candle for lack of air.
With the aid of our transmitter we heard the marvelous report on our fighting by the "Shavit" radio station. The fact that we are remembered beyond the ghetto walls encourages us in our struggle. Peace go with you, my friend! Perhaps we may still meet again! The dream of my life has risen to become fact. Self-defense in the ghetto will have been a reality. Jewish armed resistance and revenge are facts. I have been a witness to the magnificent, heroic fighting of Jewish men in battle.


Warsaw April, 1946. A group of kibutz "Hashomer Hacair" going to where it was Mila 18 to put flower in remembrance of Mordechaj Anielewicz, Warsaw Ghetto Revolt Commander and all the others Ghetto Fighters. Among them Halina Birenbaum (in the middle), survivor of MajdanekOświęcim), Ravensbrück and Neustadt-Glewe, from which she was liberated in 1945. In 1947 she moved to Israel, where she started a family. Picture taken by Halinas brother Marek Balin.


Warsaw April, 1946. A group of kibutz "Hashomer Hacair" standing on the spot where it was Mila 18 to put flower in remembrance of Mordecai Anielewicz, Warsaw Ghetto Revolt Commander and all the others Ghetto Fighters. Among them Halina Birenbaum (first on the left), survivor of MajdanekOświęcim), Ravensbrück and Neustadt-Glewe, from which she was liberated in 1945. In 1947 she moved to Israel, where she started a family.


Jewish fighters that died at Mila 18 
The names of 60 other fighters are unknown
Chaim Akerman
Małka Alterman
Mordechaj Anielewicz
Nate Bartmeser
Heniek Bartowicz
Franka Berman
Tosia Berman
Icchak Blaustein
Melach Błones
Berl Braude
Icchak Chadasz
Nesia Cukier
Icchak Dembiński
Józef Fass
Efraim Fondamiński
Towa Frenkel
Emus Frojnd
Mira Fuchrer
Wolf Gold
Miriam Hajnsdorf
Aron Halzband
Rut Hejman
Mira Izbicka
Salke Kamień
Ziuta Klejnman
Jaffa Lewender
Lolek (tylko imię)
Sewek Nulman
Abraham Orwacz
Rywka Pasamonik
Majloch Perelman
Aron Rajzband
Lutek Rotblat
Miriam Rotblat
Jardena Rozenberg
Salka (tylko imię)
Jerzy Sarnak
Szmuel Sobol
Basia Sylman
Szyja Szpancer
Moniek Sztengel
Szulamit Szuszkowska
Mojsze Waksfeld
Olek Wartowicz
Icchak Wichter
Arie Wilner
Zeew Wortman
Hirsz Wroński
Rachelka Zylberberg
Moszek Zylbertszajn
Sara Żagiel

RIP

Monday, April 15, 2013

Michał Wroblewski - Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade år 1944.




Om Janusz Korczak – minnen från hans sista levnadsår *

Munk eller eremit? Ett asketiskt ansikte inramat i skägg, hög panna, skallig, blå genomträngande blick bakom glasögonen. Grå, ibland grön rock. Det är Janusz Korczak, allmänt känd bland barn, ungdomar, lärare och pedagoger, högaktad och älskad av sina unga vänner: Jaski, Joski, Franki och Joski, Moski, Srole, alla förevigade i hans böcker. Dessa böcker utgör den unge läkarens första pedagogiska erfarenheter från ett arbete med barn av proletär härstamning.
Salongsbarnet är hans självbiografiska bok. Sedan, i egenskap av före­ståndare för barnhemmet ”Vårt hem” i stadsdelen Bielany och ”Barn­hemmet” på Krochmalnagatan, skrev han ett verk i tre band om sina omfattande iakttagelser och slutsatser av sitt arbete – Hur man älskar ett barn – ett slags revolution inom pedagogiken. Dessutom litterär verk­samhet och dramatik. Allt fyllt av en anspråkslös och djupt tänkande människas originella funderingar och åsikter, en barnvärldens nära vän och samtidigt något av en ensamvarg. Man skulle kunna tala mycket om Doktorn, men jag skall begränsa mig till hans liv och leverne under den tyska ockupationen.

September 1939
Den tyska arméns ring runt Warszawa dras åt mer och mer. Vid den här tiden är det inte en rock utan en soldatuniform av majors rang som Janusz Korczak bär. På den hänger utmärkelser för kampen om Polens självständighet och en guldmedalj för förtjänster inom pedagogik och socialvård. Han är tystlåten och sitter omringad av Barnhemmets bus­frön. Han lyssnar noga på dem, blicken är riktad mot det onåbara fjär­ran. I Barnhemmet är han numera en sporadisk gäst. Han kommer bara för att vila en stund. Han bär på en tung börda: att i den omringade stadsdelen samordna barnavården. Men han knäcks inte av ansvaret, tvärtom; hans böjda siluett rätas ut. Han ger prov på en stor rörlighet i sitt arbete och varje företag krönes med framgång. Under dagen – på stan, om natten – i barnens sovsal. Han vandrar mellan sängarna likt en skyddsängel, tystar ner och lugnar. I hans närvaro känner sig barnen trygga som om alla bränder och kanonader bara var en ond dröm eller en grym saga. De behöll ett stoiskt lugn även då en artilleripjäs genom­borrade väggen och föll ned på skrädderiet. Doktorn var ju med dem …



År 1941
Den preussiska vilda horden hade invaderat huvudstaden. De hade vält in i staden och nådde redan Krochmalnagatan och Barnhemmet. Här inför denna barnens helgedom och en stor pedagogs livsverk hejdade den sig för några månader. Men det var endast ett vilddjurs manöver inför det sista anfallet. Sedan kom det beryktade ”Raumungsbefehl”, naturligtvis för barnens och personalens ”bästa”. Barnhemmet förflytta­des till den f.d. Han­delsskolans lokaler vid Chlodnagatan och bara några månader därefter till Polska handelsföreningens byggnad vid Sienna­gatan. På så sätt blev en pelarförsedd spegelsal en asyl för 239 hemlösa och föräldralösa barn.
I början var allt en mardröm. Med mycket möda organiserades dock det hela. Anstaltens föreståndarinna, Stefa Wilczynska, tillsammans med dr Korczak, förvandlade de kalla utrymmena genom idogt arbete. Doktorns rum tjänstgjorde samtidigt som isoleringsrum, sjukstuga, ka­binett, forskarrum. Det fanns inte tid för eget arbete. Man måste upp­båda alla krafter till kampen för existensen och bröd till barnen. Doktorn påbörjade sin ”tiggarkarriär” att samla in pengar bland de rika. Och det var en tung och törnbeströdd väg.

Augusti 1942
Order från Berlin: ”Ausrotten!” – utrota, förinta. Under falsk förevänd­ning om evakuering till f.d. sovjetiska områden startades en massiv för­flyttning av folk till dödsfabriker. I början förskonades Barnhemmet. Även Doktorn trodde på koloniseringen. Men plötsligt försvann all tveksamhet. En morgon, utan förvarning, trängde sig ett mördarband in i Barnhemmet. ”Alle raus!” Barnen, barfota och i sommarkläder, gick ner på gården. Där bildades kolonner som under uppsikt av SS, tyska junkers och polis, startade i riktning mot Umschlagsplatsen. I täten Doktorn stödd på en käpp och ledande den minsta flickan vid handen. Iförd en grön soldatuniform, barhuvad, gick han sakta och majestätiskt. Vid stationen föstes 100 personer in i varje boskapsvagn. Doktorn hjälp­te själv varje barn upp i vagnen. Tiggde om litet vatten till dem som svimmade. Och sedan försvann även hans kala hjässa in i djupet av en boskapsvagn. Försvann för att aldrig mera återfinnas bland de levande.


 * Publicerat på polska i Nowe Widnokregi (Nya Horisonter). Utgiven i Moskva redan 1944, således under Andra Världskriget.

Miła 18 - Gdzie się podziałaś?

Fotografia z Raportu Jürgena Stroopa do Heinricha Himmlera z maja 1943. 
Żydzi wyciągnięci z kryjówki, trzymani pod bronią na ul. Miłej. W tle widoczne kamienice nr 31 i 33. Widok z ul. Zamenhofa, 5 domów na zachód od kamienicy Miła 18.


Niemieckie zdjęcie lotnicze z jesieni 1943 roku. Cienka linia na północy to mur getta. Z
lewej strony zdjęcia (bliżej środka) - Umschlagplatz i bocznice kolejowe, skąd wywożono
Żydów z warszawskiego getta do obozu śmierci w Treblince. Sztandary, o które trwa spór
jak wyglądały, naniesione  są na budynku przy ul. Muranowskiej 7. W lewo od tej kamienicy - nieistniejący dziś Plac Muranowski. 
To w tej okolicy w pierwszych dniach powstania toczyły się najbardziej zażarte walki. Strzałka od Umszlagu prowadzi do domu pod adresem Miła 16. Na lewo od niej Miła 18, gdzie się mieścił się bunkier powstańców i przywództwa ŻOB- u.


Strzałka prowadzi od Umszlagu do nieistniejącego już domu pod adresem Miła 16. 
Na lewo od niej Miła 18, gdzie mieścił się bunkier powstańców i przywództwa
ŻOB- u. Na miejscu, w którym znajdował się budynek i bunkier jest dziś skwer z
pamiątkowym kamieniem i niewielkim wzniesieniem, zwanym potocznie kopcem
Anielewicza. Kopiec ten jest w rzeczywistości usypanym z ruin grobowcem, miejscem
śmierci i pochówku ponad stu osób.
Na miejscu, w którym znajdował się budynek i bunkier jest dziś skwer z
pamiątkowym kamieniem i niewielkim wzniesieniem, zwanym potocznie kopcem
Anielewicza. Kopiec ten jest w rzeczywistości usypanym z ruin grobowcem, miejscem
śmierci i pochówku ponad stu osób.


Żydowscy powstańcy, którzy zginęli na Miłej 18. 
Ponad stu powstańców zginęło!

Chaim Akerman
Małka Alterman
Mordechaj Anielewicz
Nate Bartmeser
Heniek Bartowicz
Franka Berman
Tosia Berman
Icchak Blaustein
Melach Błones
Berl Braude
Icchak Chadasz
Nesia Cukier
Icchak Dembiński
Józef Fass
Efraim Fondamiński
Towa Frenkel
Emus Frojnd
Mira Fuchrer
Wolf Gold
Miriam Hajnsdorf
Aron Halzband
Rut Hejman
Mira Izbicka
Salke Kamień
Ziuta Klejnman
Jaffa Lewender
Lolek (tylko imię)
Sewek Nulman
Abraham Orwacz
Rywka Pasamonik
Majloch Perelman
Aron Rajzband
Lutek Rotblat
Miriam Rotblat
Jardena Rozenberg
Salka (tylko imię)
Jerzy Sarnak
Szmuel Sobol
Basia Sylman
Szyja Szpancer
Moniek Sztengel
Szulamit Szuszkowska
Mojsze Waksfeld
Olek Wartowicz
Icchak Wichter
Arie Wilner
Zeew Wortman
Hirsz Wroński
Rachelka Zylberberg
Moszek Zylbertszajn
Sara Żagiel

Kłamią - zasrańcy i kutas - to mojego Ojca najwieksze przekleństwa. Marian i Gabriel Wroblewski - świadkowie...


Po pierwsze: Kłamią!

Po drugie: Kutasy!


Po trzecie: Zasrańcy!




Tych mocnych słów używał mój Ojciec wobec ludzi,
którzy wzbudzali w nim prawdziwą wściekłość. Ponieważ
od dziecka mówił w trzech językach: po polsku, po
żydowsku i po rosyjsku miał całkiem spory wybór
przekleństw i niewybrednych epitetów. Jednak używał
ich bardzo rzadko.

Język szwedzki jest ubogi w wulgaryzmy, tak

zwane „brzydkie słowa” oraz wszelkie wyzwiska. Języki
słowiańskie, przede wszystkim rosyjski mają bardzo
bogaty słownik przekleństw.


Po czwarte: 
Bywało, że Ojciec wykrzykiwał w złości po żydowsku: A za juhr av Hane Kostek! - Taki rok na Hane Kostek! = bzdury!


Po piąte: 
Albo rzucał z irytacją polskim przysłowiem: Nie tykaj gówna, bo śmierdzi!


Po szóste: Czasami warknął po rosyjsku: брось! bros’! akcentowane charakterystycznym machnięciem ręki, w domyśle zostaw to gówno!


Ramka z Królewskiej 2. W Warszawie stała w niej fotografia Janusza Korczaka. Wtedy myslałem ze Korczak to mój dziadek. Teraz mam zdjecie Korczaka w innej ramce a do tej ramki warszawskiej wprowadził się mój Tata. © copyright.


Repertuar przekleństw mojego Ojca był jak widać
niezwykle ubogi. A mógł swobodnie czerpać z języka
polskiego i rosyjskiego, prawdziwej skarbnicy tak
zwanych „brzydkich słów”! To nie leżało w jego naturze.

Szczególnie w języku rosyjskim występuje prawdziwe
bogactwo wulgaryzmów i przekleństw. Zarówno tych
anatomicznych, nawiązujących do organów płciowych
obojga płci, jak i wszelkich interferencji między nimi.
Wyzwiska rosyjskie potrafią mieć dużą siłę rażenia i
dosięgnąć nie tylko wyzywanego, ale także jego rodzinę i
to kilka pokoleń wstecz!

© copyright


© copyright na mój ulubiony film TMAX 100 od KODAKa



Dlaczego właśnie dzisiaj rozmyślam nad wyzwiskami
i złością mojego Ojca? Nad ubogim repertuarem jego
przekleństw?

Niejaki redaktor Nowakowski wydaje w Sztokholmie
gazetkę po polsku. Są tam głównie ogłoszenia i anonse,
z których żyje – cóż biznes jest biznes. Ale ambitny
Nowakowski próbuje „trzymać poziom”, dodając między
reklamami "masę literacką". Takie tam: jakieś wywiady
z tak zwanymi „ciekawymi ludźmi” oraz sprawozdania
z wydarzeń towarzyskich, kulturalnych, sportowych
szwedzkiej Polonii…

Wszystko byłoby dobrze, gdyby nie posługiwał się przy
okazji twórczością mojego Ojca i zdjęciami rodzinnymi z mojego prywatnego archiwum. Na to nigdy nie wyraziłem zgody.



"Swiadkowie" Gabriel Wróblewski i Marian Wróblewski, 
ingen © - offentlig handling.



Kilkakrotnie pisałem do Nowakowskiego w tej sprawie.

Wykazał pełny "tumiwisizm" i odporność na moje
argumenty. Sprawę skierowałem do szwedzkiego sądu.
Na rozprawie wstępnej redaktor Nowakowski nie pojawił
się. Na sali reprezentował go adwokat.. przyjaciel moich
braci Mariana i Gabriela Wróblewskich!

W czasie rozprawy zostało zaprotokółowane, że tenże

przyjaciel - adwokat powołuje Gabriela i Mariana
jako "świadków" w sprawie!
Zupełnie niespodziewanie spór o prawa autorskie między
mną a Nowakowskim i jego przedsiębiorstwem Polonica
przerodził się w „sprawę” (czytaj wendettę) moich braci…

Przekleństwa mojego Ojca niechaj pozostaną

wstępem do „sprawy”.

Mam wrażenie, że gdyby Ojciec żył użyłby wobec

swoich starszych synów przykrych słów spod nr
3 i czasownika spod nr 1, bo na nr 5 jest już za
późno!


Informuję uprzejmie, że na moim blogu Jim Bao Today..., wszystkie moje dane personalne, ilustracje, rysunki, artykuły, komiksy, obrazki, fotografie, filmy itd. są obiektami moich praw autorskich (zgodnie z Konwencją Berneńską).



W celu komercyjnego wykorzystania wszystkich wyżej wymienionych obiektów praw autorskich w każdym konkretnym przypadku wymagana jest moja pisemna zgoda! 


Dotyczy szczególnie dwutygodnika Nowa Gazeta Polska wydawanego przez Polonica w Sztokholmie!


© Prawo autorskie (ang. copyright, szw. upphovsrätt) – pojęcie prawnicze oznaczające ogół praw przysługujących autorowi utworu albo zespół norm prawnych wchodzących w skład prawa własności intelektualnej, upoważniających autora do decydowania o użytkowaniu dzieła i czerpaniu z niego korzyści finansowej. 
Zgodnie z ustawą, przedmiotem prawa autorskiego jest każdy przejaw działalności twórczej o indywidualnym charakterze, ustalony w jakiejkolwiek postaci, niezależnie od wartości, przeznaczenia i sposobu wyrażenia (utwór). Prawo autorskie działa automatycznie – ochrona praw autorskich rozpoczyna się z chwilą ustalenia utworu, bez konieczności spełnienia jakichkolwiek formalności przez jego twórcę. Utwór nie musi przy tym być skończony. W szczególności przedmiotem prawa autorskiego są utwory fotograficzne i inne...
Autorskie prawa majątkowe (ang. copyright, szw. upphovsrätt) to monopol praw majątkowych na rzecz autora utworu lub posiadacza praw (który najczęściej uzyskał te prawa na mocy umowy z autorem). Powodem wprowadzenia praw autorskich majątkowych było zabezpieczenie interesów twórców oraz innych posiadaczy praw do utworów. Zasadą w prawie autorskim jest, że z utworu może korzystać lub nim rozporządzać tylko osoba uprawniona. Osobą uprawnioną jest w pierwszej kolejności posiadacz praw do utworu. Osoba taka (lub inny podmiot) może następnie udzielić innym uprawnień do korzystania z utworu, na mocy umowy licencyjnej lub umowy przekazującej prawa do utworu.
Autorskie prawa majątkowe są ograniczone przez zasady dozwolonego użytku, określające ograniczenia i wyłączenia z ochrony prawnoautorskiej. Ustawa rozróżnia dozwolony użytek prywatny oraz dozwolony użytek publiczny.
Autorskie prawa majątkowe są ograniczone w czasie, i trwają:
  • przez cały czas życia twórcy i 70 lat po jego śmierci

© Vad är upphovsrätt?Den här texten försöker förklara hur upphovsrätt fungerar, men beskrivningen är inte fullständig och vi kan inte lova att den är korrekt i alla delar. Upphovsrättslagarna varierar från land till land och ändrar sig med tiden.

Upphovsrätt är en författares eller konstnärs lagliga rätt att bestämma vem som får och vem som inte får mångfaldiga och sprida deras litterära och konstnärliga verk. Utan lagar som erkänner upphovsrätten skulle det inte vara möjligt för skapande människor att sälja sina verk till förlag, för då skulle andra förlag kunna kopiera och sälja samma verk till lägre pris, utan att betala författaren eller konstnären. En författare som sätter sig ner och skriver en roman gör en stor investering, för han tjänar ju inga pengar innan romanen är skriven och såld till ett förlag. Om vi vill att författare och konstnärer ska göra denna sorts investeringar, så är det bäst för oss att respektera upphovsrättslagen.
Men upphovsrätt varar inte för evigt. Upphovsrättslagen ger ett skydd under upphovsmannens hela livstid och därefter i ytterligare 70 år (livstiden + 70). Upphovsrätten kan säljas (till ett förlag) och ärvas (av författarens barn). När 70 hela år har gått efter författarens dödsår, blir alla hans verk allmängods. Vissa texter är undantagna från upphovsrätt. Det gäller lagar och myndighetsbeslut som alla medborgare måste känna till och lyda.
Verk som har mer än en författare ägs av alla författare tillsammans. Verket blir allmängods när de alla har varit döda i 70 år. Verk som inte har någon känd författare eller konstnär blir allmängods 70 år efter året för första utgivningen. Det är bara bidrag med verkshöjd som ger upphovsrättsligt skydd. Korrekturläsare får inte upphovsrätt till en roman, även om de gör ändringar i texten, men det får översättare.
Upphovsrättslagarna är nästan likadana i alla länder, men det finns mindre variationer, och olikheterna har varit större över tiden. Det som nu är livstid+70 har varit livstid+50. Detta ändrade sig i Danmark och Sverige 1995/96 efter ett direktiv från Europeiska Unionen, när man anpassade sig till Tysklands lag, där man redan använde livstid+70. Samma ändring förväntas i USA under 1998.
Redan strax efter att tryckpressen hade uppfunnits, gavs tryckare privilegium (ensamrätt) att trycka vissa skrifter för en period av fem eller tio år. Andra tryckare som piratkopierade texten under den tiden kunde få böta eller hamna i fängelse. Dagens upphovsrättslagar är resultatet av internationella överenskommelser i slutet av 1800-talet. Internationella lagar för upphovsrätt diskuteras inom World Intellectual Property Organization (WIPO), som är en avdelning av Förenta nationerna.