Friday, March 19, 2010

Sista takskottning

Korczak och kärlek till barn



Janusz Korczak är patron för många skolor och barnhem i Polen, bl.a. min gamla grundskola.

Vid ingången till min grundskola i Warszawa finns en minnestavla som min mor var initiativtagare till och det är hon som står bakom texten. Texten är baserad på titlar av Korczaks två mycket kända böcker.

Dr. Janusz Korczak

lärde ut
Hur man älskar ett barn
kämpade för
Barnets rätt till respekt

Den polskjudiske barnläkaren Janusz Korczak har på tidigt stadium kommit in i min värld. Jag hörde hans namn, eller Pan Doktór nästan dagligen och det enda fotografi hemma som var bakom en glasram var Korczaks. Jag trodde i alla år att han var min farfar. Jag har aldrig hör något om min farfar mer en var min far sa att han var sträng men rättvis. Inget har jag hört om min mormor heller.

Hur man älskar ett barn
är en tänkvärd bok på temat. Titeln innehåller allt.

Jag sov dåligt och vaknade med tankar just om kärleken till ett barn och hur den kan vidareföras från generation till generation. Som barn fick jag massa kärlek från mina föräldrar. När jag själv fick barn var det naturligt och oerhört viktigt att överföra den kärleken vidare. Förutom den direkta kärleken till mina barn så var uppfattade jag hemmet, en stabilt sådant som en av grundstenarna till "att älska ett barn". När det föll så hoppades jag att tio år i sådant hemräckte för min yngre dotter.

Min kärlek till barn är grundad på en omutlig respekt för barnets integritet och rätt till ett normalt liv. Normalt liv för ett barn? Vad är det? Det enklaste för en del inte ett sägande svaret kan vara - det liv jag har haft som barn och ville föra vidare till nästa generation.

Att älska ett barn är inte bara en fråga om känslor och av de formade gärningar. Barnets rättigheter är oerhört viktiga. Min kusin Lena älskar sina katter, hundar och även de vilda djur (bl.a. skunkar och rådjur) som hon har i sin närhet. Någon gång diskuterade vi hennes gamla katt vara och inte vara och Lena sa bestämt om katten: hon har rätt och bo och leva här.

Hon hade rätt, det klingade rätt och var använt på enligt mig rätt sätt. Man får inte kränka individens integritet. Detta särskilt om individen, tillhör de utsatta och svaga.

Hela resonemang ovan handlar egentligen om värdegrund - ett underbart ord som innehåller så mycket. Har man det så spelar det inte någon roll om man applicerar det i den vuxna eller barnens värld. Den som kränker ett barn älskar det inte säger Korczak.

Värdegrunden formuleras ofta i några satser och på ett positivt sätt. Jag vill också att så skall de förbli. Precis såsom jag uppfattar skillnaden mellan orden lukt och doft. Värdegrunden är ett positivt laddat begrepp.

Paulus klassiska beskrivning av kärleken i första Korintierbrevets 13:e kapitel skulle kunna gälla också förälderns kärlek till sitt barn: ”Kärleken är tålig och mild… Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”

Jag vet numera att jag har lyckats att få barn som älskar, respekterar och kommer aldrig att kränka ett barn.

Monday, March 15, 2010

20de mars klockan 18.32 infaller vårdagjämningen - Våren börjar på norra halvklotet?


Enklast kan man beskriva dagjämningen som en av de två tidpunkter per år när jordens rotationsaxel befinner sig i 90 graders vinkel i förhållande till riktningen till solens mittpunkt. Den ena tidpunkten kallas vårdagjämningen på grund av att våren då anses börja på norra halvklotet och det blir allt varmare och soligare där. Den andra kallas höstdagjämningen eftersom då hösten anses börja på norra halvklotet. På södra halvklotet råder motsatsen. Under dessa två dygn per år råder en fullkomlig likhet världen över när det gäller hur lång dagen respektive natten är.

Jordens omloppstid kring solen eller tiden som går mellan två tillfällen när jorden passerar vårdagjämningspunkten, går inte riktigt ihop med ett kalenderår. Kalenderåret är ungefär 6 timmar för kort. Därför har vi en skottdag var fjärde år och tiden för vårdagjämning förskjuts sakta bakåt i tiden.

Sunday, March 14, 2010

Alba - Den modige försvarare mot vargar! - Polski owczarek podhalański





Alba var min första hund.

Enligt rasbeskrivning så Polski owczarek podhalański kan troligen leda sitt ursprung tillbaka
till herdehundar som följde med de asiatiska stammar som invandrade till Europa för flera tusen år sedan. Hundarna användes främst till vakt och försvar mot rovdjur. Ursprungsrasen finns i Mongoliet och Tibet. Karpaternas bergsmassiv, eller Tatrabergen som området också benämns, har varit hemvist för vita herdehundar i sekler. Alla de omkringliggande länderna har i typ närstående varianter av vita bergs- och herdehundar. Polski owczarek podhalański har tidigare kallats för Tatrahund. Hundarna hade till uppgift att ha översikt över djurflockarna som oftast var fårflockar. De skulle varna för fara och om så behövdes också försvara flocken.
Min mor läste om det och brukade kalla vår valp för Den modige försvarare mot vargar! Hunden skall vara kraftigt och kompakt byggd och ge intryck av massa och rörlighet.

Det var min mor som såg den som valp och tog den hem. Det fanns flera förslag till namn bl.a. Różyczka som vårt hembiträde föreslog. Det avgjordes genom att man skrev alla förslag på små vita lappar och kastade framför valpen på golvet. Valpen tog lappen med namnet Alba (vit på latin). Alba blev inte så stor som hon kanske borde, hennes bror däremot, från samma kull blev en jätte av St:Bernardshunds storlek.

Jag har kvar, efter mer än ett halv sekel en konstig känsla som på sätt och viss förföljer mig. Det handlade om Albas första sommar.

Det blev inte en gemensam sommar, dvs min och Albas. Föräldrarna lämnade henne till en Pappas arbetskamrat. Hon skulle få det bra då denne bodde precis utanför Warszawadär Alba kunde springa fritt. Jag minns inte var tillbrinade denna sommar. Kanske var jag på kollo. Jag minns bara att jag åkte med buss 106 till Pappas jobb för att hämta hunden. Pappas arbete, ett bokförlag (Wydawnictwo MON) låg vid Grzybowska nr 77.

Det var en riktig återträff, min och Albas. Hon kände igen mig på direkten. Men hon var mager och ovårdad och hennes blick sa att hon hade det inte så bra.

Jag skämdes inför henne. Min Pappa gjorde det också. Vi sa inget. Vi visste att "vi gjorde fel". Den känslan har jag kvar idag. Jag förklarar för mig själv att jag som ett litet barn inte kunde bestämma men det räcker inte!  Minnet av den olyckliga hunden och en känsla av skam förföljer mig fortsättningsvis. 


Vi tog inte bussen hem trots att jag fick busspengarna. Vi gick hela vägen hem genom ett område som två decennier innan var det judiska gettot. Då visste jag inte det. När jag lämnade Polen och inte återvände efter semestern kände jag en skuld till Alba. Samma gjorde min far två år senare. Min moster Krystyna och hennes man Janusz tag hand om Alba som kunde springa fritt i deras trädgård vid Brodzinskiego 21.

Hur gammal var jag då jag fick Alba? Troligen 11-12 år. Jag minns min och Albas första vår då hon upptäckte vatten. Hon gick in och började promenera under vattnet för en kort stund. Därefter simmade hon!

Judas bröder och min Pappas dödsdag


Min Pappa kände aldrig ett penningbehov. Hans motto var Pengar bringar inte lyckan men stärker ens självkänsla (Pieniądze szczęścia nie dają ale wzmacniają samopoczucie).

Till skillnad från mina bröder var han aldrig girig. Vilken tur, tänker jag idag, på hans dödsdag, att han inte fick uppleva sina söners grymma girighet som gör de till så Judaslika. Utom på några punkter. Judas förstod till sist att han förrådde sin mästare och ville ge tillbaka pengarna. Han skämdes också för sin gärning!

Mina bröder har fortsättningsvis vare sig förstått sitt handlande, att de i sin penninglystnad har förrått vår far som var i så många år deras Mästare. Inte heller har de trots alla tidigare offentliga deklarationer gett tillbaka de pengar som tillhör min fars dotter, tillika min syster. De skäms inte heller! Skönt att min far vet inget om det!